Hundar, bus och massa kärlek!

Några av er vet säkert redan att jag är en katt inte hund människa,
men när det glada gänget från Djurkollo i Gnarp kommer förbi blir till och med jag lite små kär.
 
 
Så mycket bus och kärlek!
 
 
Även om vädret inte alls var på vår sida så blev det några härliga foton,
bjuder på några av dem idag!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag kan varmt rekomendera Djurkollo i Gnarp,
de tar verkligen hand om sina fyrbenta vänner med mycket kärlek.
 
Nu fortsätter jag min kväll med att sätta ihop en personal tavla till ett annat företag vi fotograferat under våren.
 
 
 
 
 

Heroes..

Förra året sökte jag efter berättelser,
jag jobbade med en show om självkänsla samt en utställning och
undrade lite över vad mina läsares egna upplevelser av dålig självkänsla var.
 
Fick en otrolig mängd brev, mejl och samtal.
Alla historier var olika men ändå så lika,
symptomen skilde sig åt ätstörningar, mobbing, utanförskap, ilska, hat...
 
Men de alla hade gemensamt var orsaken,
ORD.
Hårda ord, illa valda ord, sårande ord
som etsats sig fast inom dem.
 
 
Det är konstigt hur hårt man kan ta ett ord,
hur mycket makt det ordet kan få över ens liv.
 
Tänker på tjejen som fick höra
"Vilken konstig form du har på kroppen, du är ju smal men ser liksom tjock ut ändå"
Hon lever idag med sviterna av den ätstörning hon utvecklade i jakten på en "normal" kropp.
 
Eller hon som bara fick kärlek, uppmuntran och beröm av sina föräldrar när hon sjöng på olika tillställningar.
Hur hon tvingade sig upp på scenen trots att hon visste att det skulle bli ett helvete i skolan dagen efter,
mobbningen hade pågått sedan första veckan i klass 1..
 
Tänker på hon som hängde i garaget, som gillade motorer och att mecka istället för kläder och smink.
Hon som inte ansåg vara en "riktig" tjej, som aldrig passade in, som alltid kände det som om hon stod utanför.
 
Han som just nu är kär,
i sin bäste vän..
Som inte vågar berätta, att han älskar honom.
Att han är just en sådan där "bögjävel" som de driver med tillsammans..
 
 
Varför är vi så rädda för att sticka ut?
Varför skräms vi av de som på olika sätt går ifrån normen?
 
Varför kan vi inte acceptera att kroppar ser olika ut?
Att vi har olika intressen?
Att vi blir kär i människor inte kön?
 
Varför vågar vi inte låta varandra vara dom som de är?
Då vågar vi kanske vara de vi är..
 
Jag är så innerligt tacksam till alla ni som på olika sätt vågat berätta era historier, erfarenheter i hopp om att de kan hjälpa andra.
Ni är mina hjältar!
Jag har via mejl och meddelanden kommit några av er nära och det är jag så glad för.
 
Jag önskar så innerligt att fler vågar vara hjältar, vågar visa sig själva.
Vågar säga JAG duger och DU duger.
RuPaul brukar säga "'If you don't love yourself, how in the hell you gonna love somebody else?"
Så sant.
Själv är jag inte riktigt där än, närmar mig men en del ORD från förr finns fortfarande kvar..
 
 
 
Jag avslutar med en hjältes ord,
kloka ord,
stöttande och stärkande ord...
Jag tänker på dig <3
 
"Varje människa är unik.
Det finns ingen exakt som du.
Det tycker jag är fint
och väldigt speciellt.

Tyvärr tog det mig lång tid att inse det.
Det tog lång tid att börja känna
mig nöjd med min kropp,
mitt utseende och att acceptera att
det ju är så här jag ser ut.

Men nu när jag gör det känns
det så otroligt skönt.
Jag kan till och med bli glad
och faktiskt ta åt mig
när någon spontant ger mig en komplimang.
Säger att jag är vacker.
 
Mitt råd till dig,
Var snäll mot dig själv och din kropp.
För DU är den som är absolut bäst
på att vara du!"