Tjockisen
I går blev jag berörd av en ungdomsbok,
så pass berörd att jag skriver ett bogginlägg om det idag.
Det var ingen märkvärdig historia egentligen, ung tjej som är på väg in i vuxenvärlden med allt vad det innebär kompisar som växer ifrån varandra, kärlek och jakten på att finna vem man är..
Varför var då denna bok så speciell?
Jo den handlade om mig, en tjock tjej som både vågar och inte vågar leva.
Önskar så att det funnits en bok som denna när jag var ung.
Boken heter Dumplin´och är skriven av Julie Murphy
"Willowdean är en tonårstjej som verkar ha allt. Hon är kär i skolans snyggaste kille, och det verkar besvarat, hon har en egen bil, en bästa vän, ett okej extrajobb, och i skolan går det också bra. Willowdean bor i den amerikanska fiktiva staden Clover City någonstans i det machoheta Texas, och hennes problem är bara två.
Att hennes älskade moster är död. Och att hon själv är tjock, och alltså inte bör räkna med vare sig trogna vänner eller besvarad kärlek."
Det här var första gången för mig som jag kunde läsa om någon som tänkte som jag gjorde,
som delade mina rädslor och min ilska mot omvärlden som satt mig i tjockis facket!
Likheterna var många mellan mig och huvudkaraktären och den där smärtan från barndomen bubblade fram som en sur uppstötning när jag läste om det självförakt jag tyvärr ägnat större delen av mitt liv åt.
Dumplin,
Det är det smeknamn som Willowdean fått av sin mamma som en ständig påminnelse om att hon är tjock = inte duger.
Själv har jag alltid varit stor, jag är bred över rygg och höfter, har grova ben och armar, stort huvud och en nacke som skulle göra en karl avundsjuk...
Redan som liten visste jag att jag inte var fin som andra flickor,
jag kunde bli fin men då måste jag bli smal först.
Bantning har alltid varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas och redan innan skolstarten visste jag vart jag hörde hemma - i tjockis facket.
Minns en gång då en pojke lekt en hel dag med mig och min kompis,
han ritade ett hjärta i sanden med ett M och ett A i mitten,
glad sprang jag hem och berättade men reaktionen hemma var tveksam.
Var det dig han menade?
Var det inte K hon är ju väldigt söt?
Tänk på att det finns pojkar som skämtar..
Inte blev självförtroendet bättre av att ha en bästa bästa bästa vän som också på den tiden var min stora kärlek,
vi lekte varje dag, sov över hos varandra, gjorde allt ihop men i hemlighet.
Jag fick på inga villkors vis berätta för någon om oss.
Jag var ju tjock..
Ellen,
Är Willowdeans bästa vän, hon är lång och smal allt Will inte är.
Hon har pojkvän och planerar att ha sex med honom, under sommaren får El en ny vän någon som ser ut mer som henne, som inte håller henne tillbaka..
Jag har alltid haft vänner det har jag men under perioder har det varit tufft att vara "tjockisen".
De där jeansen och matchande jackorna som mina smala fina vänner köpte passade inte tjockisen,
att springa runt på stranden med min enorma röv i en bikini eller baddräkt bredvid mina smala fina kompisar var INTE ett alternativ för mig så tjockisen satt påklädd och vaktade de andras saker..
Samma sak på discon, fester etc.. jag var med men ändå inte.
Det här var låg-högstadiet och till mina vänners försvar så var det jag själv som satte mig i rollen som icke värdig, jag visste ju redan sedan jag var liten att jag var inte lika mycket värd som mina vänner,
de var smala jag var tjock punkt!
Att jag hade en massa fina egenskaper betydde inget då jag kommit till denna värld som tjock!
På gymnasiet gjorde jag helt om,
gick jag ut så dansade och sjöng jag.
Jag pratade och flörtade och hade några riktigt roliga år ihop med mina vänner både nya och gamla.
Dock skippade jag stranden även då..
BO,
Den snygga killen som av någon anledning verkar intresserad av Willowdean..
Kärlek visste jag var inget för mig,
jag var tjock.
En tjock tjej får ingen kille, en kille kan utnyttja dig för en kväll men han kommer aldrig vilja vara med dig.
Du är tjock!
Din kropp är äcklig och motbjudande,
tar han i dig så känner han hur tjock du är och spyr han inte så kommer han definitivt ALDRIG vilja ta i dig igen!
I mitt huvud hade jag 1 tillgång, mina bröst så alla killar som jag var med ville i mitt huvud enbart hänga med mina bröst.
Det här låter helt sjukt när man skriver ner dessa tankar men så här var det,
ingen kunde älska mig för jag var tjock.
Under sista tiden på gymnasiet så växte de här tankarna hos mig, jag började sakta gå in i någon slags bubbla av självförakt som stärktes av en del dåliga vänner som tyckte det var bra att ha en tjockis med sig ut för då var de i alla fall snyggare än en tjej.
Hade en del riktigt usla relationer och hemma var det kaos på alla plan.
Tillslut gav jag upp, tog avstånd från livet kan man säga..
Skulle få ordning på allt genom att bli smal så jag testade att svälta mig själv vilket inte fungerade då jag efter gymnasiet hade tre jobb samtidigt.. combon sova 3h och äta 1 äpple på en dag håller inte länge kan jag meddela.
Hur jag lyckades hålla mig över ytan vet jag inte,
förmodligen en combo av att jag kände ett behov av att ta hand om mina bröder också föddes ju världens finaste systerson och han var väl ändå värd en moster?
Så jag kämpade på och så en dag så kom HAN in i mitt liv.
Det är nu jag får mitt Cinderella moment,
men det är viktigt att berätta att vi tjockisar också kan bli lyckliga,
ha vänner, bli älskade OM vi vågar låta någon komma nära nog att göra det.
Jag hade en barnteater som behövde nya lokaler av en slump blev vi erbjudna att vara i ett speciellt hus i Gnarp som hade just det vi behövde. Jag fick även erbjudande om att starta ett ungdomscafé och jobba där med lön!
Toppen tyckte jag tills jag upptäckte att lokalen redan var upptagen
av ett gäng äldre killar enligt de som jag börjat jobba åt var ligister och jag skulle slänga ut dem!
Nu visade det sig snabbt att det inte alls var ligister utan super goa killar som spelade Metal i sin replokal,
så istället började vi samarbeta.
Tyckte om allihopa utom en, han verkade inte riktigt klok och jag förstod att (med mitt logiska sätt att tänka) han inte ville ha en tjockis i lokalen.
Jag äcklade honom.
Nu visade det sig snabbt att de jag jobbade åt hade ett speciellt sätt att se på närvarokort, jag var väldigt noggrann med att fylla i dem korrekt men på vägen mot förbundet som skulle betala ut ersättning fylldes det på med närvaro och barn som jag aldrig haft i min verksamhet.
Detta är en lång historia men det slutade i alla fall med ett möte där 5 män skulle ge mig en rejäl utskällning för att jag anmält deras kryddande av närvaro..
Det är ju alltid lite otrevligt när folk är elaka mot dig men som tjockis är man van att ta både det ena och det andra så jag var inte alltför nervös, förvånade nog dök mina nya vänner upp till mötet, till och med den långa sure killen som avskydde mig..
När ordförande blev aggresiv och började hota mig så reser sig den långe sure killen plötsligt och ställer sig framför mig, du ger fan i AK säger han, hon är ok och har inte gjort något fel!
sedan sätter han sig ner bredvid mig och lägger demonstrativt armen över mig.
SHOCK
I mitt huvud snurrade det som aldrig förr,
dög jag? fast jag var tjock? NEJ eller?
De närmsta 2 åren hängde vi dagligen, vi bytte lokal och startade det som än idag heter kulturstjärnan.
Vi jobbade sida vid sida, byggde, målade, anordnade konserter, discon, hade teater, rockverkstad allt vi kom på.
Den långe sure var inte så sur, han var riktigt fin faktiskt VÄLDIGT ironisk vilket ställde till det då och då när jag tog någon kommentar alltför personligt.
Vi var vänner men jag var fortfarande tjock..
Han är den bäste vän jag någonsin haft och kommer att ha,
Det hängde alltid en massa tjejer där som ville se på honom för han var
så snygg,jätte snygg faktiskt
och mååånga blev vän med mig för att (visade det sig) komma nära honom.
Men det gjorde mig inget, han var min vän och skulle aldrig kunna bli annat då han var smal och snygg och jag tjock..
Dessutom var han inte ett dugg intresserad av min enda tillgång bysten,
kladdade aldrig, såg mig i ögonen och inte ner i urringningen när vi pratade,
han var totalt ointresserad av mig.
Och jag av honom,
han var en vän inget annat även om han var super snygg och underbar och fick mig känna mig så där löjligt trygg när han ställde sig bakom mig och la händerna på mina axlar..
Så kom beskedet han skulle flytta,
fått jobb i Stockholm.
Pötsligt började det värka i mig, för jag visste med min logik att han skulle träffa nya fina smala människor där som passade bättre än den lilla tjockisen..
Så som alltid stålsatte jag mig och började fundera över hur jag skulle kunna underlätta för honom om vi möttes någon gång genom att låtsas inte se honom eller ta en annan väg så han slapp tvinga sig att heja på en tjockis..
JA super sjukt men så tänkte jag.
I mitt huvud så var det elakt av mig att svärta ner honom med min tjockis närvaro, hur skulle folk se på honom om han kände någon som såg ut som mig?
Att jag var en jäkel på att jobba, arrangera, lära ut, skapa, att jag var snäll, en bra vän, rolig
betydde inget i mitt huvud för allt suddades ut av det faktum att jag var tjock.
Så blev vi bjudna på en kurs/konsert vecka i Göteborg eftersom vi var väldigt duktiga på att anordna konserter,
först tänkte jag åka men så kändes det dumt att förstöra för honom och hans andra kompis genom att "hänga efter" dem, de fick roligare utan mig tänkte jag.
Det gick han inte med på, om jag inte åkte så åkte inte han!
Så 2 dagar senare stod jag vid bussen och såg honom komma mot mig med ett stort leende,
sitt brevid mig så kan du sova mot min axel sa han och så hoppade vi in i den lilla minibuss som tog oss till Göteborg.
Eftersom att jag visste att detta var slutet på vår vänskap så såg jag till att insupa allt, hans doft, hans pillande med en av alla sina kameror, hans rastaflätor, grönblå ögon och smittande leende..
Jag var lycklig och hoppades att resan aldrig skulle ta slut,
då tog han min hand.
Inte som man tar en vän i hand,
utan så där intensivt som man ser i slutet på romantiska filmer.
Vad som hände sedan är så okaraktäristisk för mig att jag än i dag förundras över vad som flög i mig,
på något sätt nådde vi Göteborg och jag antar att vi gick till hotellet/vandrarhemmet.
Jag var enda tjejen i ett sällskap på 30 pers så de hade fixat ett hotellrum åt mig medans resten låg i sovsal,
utan en tanke på att jag inte hade " fin" underkläderna på utan "se smal ut" trosorna hamnade vi i mitt rum på ett par minuter efter ankomsten till Göteborg.
Jag gömde mig inte,
jag hade ingen tröja som skydd eller ens lampan släkt,
jag funderade inte ens på om jag äcklade honom eller inte..
Jag mår än idag lite dåligt över hur hans vän blev dumpad nere i sovsalen med en massa människor vi inte kände, vi försökte se ett par konserter och delta i några av kurserna men i ärlighetens namn lämnade vi inte mitt rum många stunder.
När vi kom hem var allt förändrat,
jag var en ny person .
Vet att jag tänkte en gång det kommer att ta slut en dag, kanske bättre att du går så slipper du bli sårad men så vände han sig mot mig och log..
För första gången i mitt liv tänkte jag om,
han vill ha mig nu och jag tänker njuta så länge han känner så.
Det var 16 år sedan och han ler fortfarande lika stort varje morgon.
Idag vältar jag mig inte i självförakt,
jag har rätt att leva jag med.
Jag får vara älskad,
jag får ha vänner,
jag får ha roligt.
JA jag är tjock men jag är så mycket mer än det,
för första gången i mitt liv har jag accepterat att jag inte är smal och förmodligen aldrig blir det heller,
jag köper inte längre plagg som är för små för att det är pinsamt om någon ser vilken storlek jag har,
jag köper plagg som passar och vill jag så kan jag enkelt klippa bort lappen som avslöjar storleken ;)
Det finns underbara människor där ute som älskar dig,
smal eller inte!
Efter att jag fått min drömprins fick jag veta att flera som jag trott
drivit med mig faktiskt varit kär i mig på riktigt men jag hade stött bort dem.
Sant eller inte så vet jag att jag inte gav människor en chans att få komma när mig,
jag var så besatt av att skydda mig från att bli sårad att jag helt enkelt stängde alla dörrar som kunde ha lett till en ny vänskap eller kanske kärlek.
Många tipsar välmenande om att jag borde göra en sk "tjockis operation" tänk vad snygg jag skulle bli, jag som ser så bra ut redan som tjock MEN jag vill verkligen inte det.
Jag kommer att gå ner mina sista 30 kilo som jag vill bli av med,
inte i år,
kanske inte de närmaste åren ens men en dag.
Det får ta tid,
för just nu har jag fullt upp med att leva..
Jag är tjock,
lycklig & älskad!
Tack för att du finns Thomas
<3
